Allt du behöver veta om den Andra Åldern

Med Maktens Ringar har Amazons filmdivision tagit sig an ett riktigt mastodontprojekt. Bara rättigheterna (som är ganska begränsade) kostade 250 miljoner dollar, och bolaget förband sig att producera fem säsonger – vilket direkt höjde budgeten till minst en miljard dollar. Och detta innan ett enda avsnitt hade sänts!

Men det kanske största risktagandet är själva berättelsen. Till skillnad från Hobbit eller Sagan om Ringen utspelar sig serien inte under den Tredje Åldern, utan under den Andra. Visst dyker några välkända karaktärer upp, men den här tidsperioden är långt ifrån lika välkänd – trots att Tolkien beskrev den ganska utförligt. Så vi tänkte: varför inte samla de viktigaste fakta om den Andra Åldern i en artikel?

Melkor var den stora skurken under den Första Åldern. Hans viktigaste tjänare var dock Sauron, vilket gör att han spelar en nyckelroll i tre av Midgårds fyra kända tidsåldrar.

Den Andra Åldern är låååång – exakt 3441 år. Den börjar med segern över Morgoth i Vredens krig. Morgoth? Vredens krig? Hmm, vi kommer nog inte undan den Första Åldern helt. Så här är en kort sammanfattning:

Den största skurken i den Första Åldern var Melkor, en rebellisk vala som vände sig mot Ilúvatar (skaparen av ainur, alver och människor) och därmed blev upphovet till allt ont. För att göra det hela ännu lite rörigare blev Melkor senare känd under ett annat namn – vilket inte är ovanligt i Midgårds historia. I alla fall: under namnet Morgoth förde han krig mot alverna och människorna. Hans mäktigaste tjänare var Sauron, en fallen maiar. Efter sin herres nederlag höll Sauron sig i bakgrunden i cirka 1000 år, innan han begav sig till Mordor och började bygga sin fästning Barad-dûr.

Som den rättmätige arvtagaren till Melkor – eller Morgoth – ville Sauron, som sig bör för en skurk, erövra länder och utöka sin makt. För detta behövde han allierade. Bland människorna gick det ganska lätt (mer om det strax), men alverna var betydligt svårare att övertyga. För att vinna deras förtroende antog han formen av en vacker, alvliknande varelse och kallade sig Annatar – vilket betyder ”Gåvornas herre”. Han påstod sig vara en sändebud från Valar och började tillsammans med alverna smida maktens ringar.

Sauron lärde sig smideskonst av sin tidigare herre Aulë – en av de främsta skaparna av Arda (alltså hela världen där även Midgård ligger). Och Sauron var en mästare vid städet. I sin gestalt som Annatar undervisade han alverna, och tillsammans skapade de Midgårds mäktigaste magiska föremål. Men som vi alla vet tog historien inte slut där. I hemlighet smidde Sauron en härskarring i Domedagsbergets eldar – en ring som kunde styra över alla andra.

Problemet var bara att Sauron inte var den enda som jobbade i hemlighet. Alverna var trots allt inte fullt så godtrogna som de först verkade. Visst arbetade de till en början enbart under Saurons ledning. Men när han återvände till Mordor, satte den legendariske Celebrimbor – som bland annat ligger bakom inskriptionen på västporten till Khazad-dûm – igång med att smida tre egna ringar: Narya, Nenya och Vilya. Ett klokt drag, eftersom dessa alvringar aldrig föll under makten från Saurons härskarring.

De nio ringarna gav Sauron till mäktiga kungar bland människorna, som föll för makten hos den Enda Ringen och blev ringvålnader.

När alverna under Celebrimbors ledning upptäckte Saurons svek, gjorde han anspråk på alla maktens ringar. Nio av dem, samt några av de sju dvärgringarna, lade han beslag på – som vanligt med våld. Med dessa i sin makt ville han utöka sitt herravälde. De nio ringarna gav han till mäktiga kungar, magiker och krigare bland människorna, som snart förvandlades till viljelösa tjänare – Nazgûl. Bland dvärgarna funkade planen däremot inte alls – de var helt enkelt för envisa. (Mer om dvärgarna hittar du i slutet av artikeln).

Eftersom Celebrimbor vägrade lämna över alvringarna, samlade Sauron en enorm armé och invaderade Eregion. Tack vare goda relationer med dvärgarna i Khazad-dûm och andra alver från Lindon kunde alverna själva ställa upp med en armé – men de kunde inte mäta sig med Saurons styrka. Resultatet blev total förödelse i Eregion. Bland de överlevande fanns Elrond, som därefter grundade tillflyktsorten Imladris – idag mer känd som Vattnadal. (Har vi nämnt att flera namn för samma plats är helt normalt i Midgård?) Andra flydde genom Khazad-dûms tunnlar till Lothlórien, medan dvärgarna stängde sina portar, vilket hindrade Sauron från att förfölja överlevande – och alvringarna.

Sauron hade nu nått höjden av sin makt och antog – varför inte? – den ståtliga titeln Människornas konung. Det fick de stolta kungarna från Númenor att se rött. Och de var riktigt, riktigt mäktiga.

Vad är egentligen Númenor? Det är en ö som Valar reste ur havet i början av den andra tidsåldern. Förste härskare över staden Númenor var Elros, tvillingbror till Elrond. Númenoranerna – senare kända som Dúnedain – härstammar från Edain, de människor som under den första tidsåldern kom till Beleriand och blev allierade med alverna. Det var ingen ytlig vänskap – den höll till och med genom krig. Som tack för deras stöd mot Morgoth fick de ett nytt hem bortom Midgård: ön Númenor.

Länge gick allt som på räls. Númenoranerna blev skickliga sjöfarare, bedrev handel med människorna i Midgård och hade det allmänt bra. Men så småningom ville de ha mer. De började grunda egna riken längs Midgårds västkust och började längta efter odödlighet. Under denna period fokuserade Sauron sina krafter på östra Midgård. Till sist blev konflikten oundviklig. Númenoranerna allierade sig med alverna och lyckades – precis som mot Morgoth – besegra Sauron.

Det kunde ha blivit slutet för Sauron. Men istället för att förgöra honom tog númenoranerna honom till fånga. Och eftersom Sauron inte bara var smart utan även otroligt charmig, lyckades han vinna kungens förtroende. Han blev kungens rådgivare och övertygade folket i Númenor att tillbe Morgoth och vända sig mot både alverna och Valar. För att göra en lång historia kort: Númenor byggde en enorm flotta och seglade mot Valinor för att erövra odödlighet med våld. Men Ilúvatar ingrep – och hela ön sänktes i havet som straff.

Númenor försvann från jordens yta, men några överlevde. Bland dem fanns Elendil (ett namn som är bekant för Sagan om ringen-fans), som lyckades fly till Midgård och där grundade exilrikena Gondor och Arnor. Saurons kropp förstördes, men hans ande levde vidare. Han förlorade dock förmågan att anta olika gestalter. Han flydde ännu en gång till Mordor, där tillvaron för honom fortfarande var ganska stabil. För resten av Midgård – not so much. Och vad gör en mörk härskare när ett nytt, glänsande kungarike uppstår utanför portarna? Han attackerar det, förstås! Så började anfallet på Gondor.

Elendil och hans äldste son Isildur skulle inte ha klarat sig själva, men de slog sig samman med alverna under ledning av Gil-galad. Så bildades den berömda Sista Alliansen. Vad som hände sedan vet du redan: Sauron besegrades – även om både Gil-galad och Elendil föll i strid. Isildur lyckades med hjälp av Narsils skärvor hugga av Saurons hand och ta Den enda ringen, vilket till synes avslutade mörkrets herres liv. Men eftersom Isildur valde att behålla ringen för sig själv, kunde Sauron fortsätta att existera. Och den historien känner du ju redan till…

Den andra tidsåldern avslutas med den legendariska Sista Alliansen – känd från det ikoniska filmprologet i Sagan om ringen.

Orsakade het debatt bland vissa fans: dvärgprinsessan Disa, som inte förekommer i Tolkiens verk. Vi väntar med att döma tills vi sett serien – och ser fram emot att få se mer av dvärgarna. (Bild © Ben Rothstein/Prime Video)

Vi vet att dvärgarna kommer att spela en större roll i serien "Maktens ringar", så här kommer några rader om våra födda sprinters. Under den andra tidsåldern utvandrade många dvärgar till Khazad-dûm. I Sagan om ringen känner vi till denna underjordiska stad bara som en skrämmande grav fylld med orcher och andra hemskheter. Men i den andra tidsåldern var Khazad-dûm ett blomstrande handelscentrum. En av dvärgarnas kungar var Durin III, som hade en nära vänskap med alverna i Eregion. Överlag såg relationerna mellan dessa folk väldigt annorlunda ut jämfört med den tredje tidsåldern.

Som nämnts tidigare försökte Sauron kontrollera dvärgkungarna med hjälp av de sju maktens ringar – men inte ens Mörkrets herre kunde övervinna dvärgarnas envishet. Dvärgringarna spelade därför en ganska blygsam roll. De förlängde inte sina bärares liv och förvandlade dem inte till ringvålnader, som hos människorna – något som bara ökade Saurons hat mot dvärgarna. Han lyckades återta tre av ringarna, de andra fyra förstördes av drakeld.

I övrigt stödde dvärgarna sina alvvänner när de fick chansen. När Sauron attackerade Eregion skickade Durin III trupper, utan vilka Elrond förmodligen inte skulle ha överlevt. Efter att Eriador förstördes drog sig dvärgarna tillbaka till sina gruvor – och stannade där. Även i det sista alliansens krig deltog bara ett fåtal dvärgar.