25 år med Star Wars-prequels

Det har skrivits mycket om prequels. Beroende på vem man frågar var Episod I–III ett skämt, barnfilmer, dåliga filmer, politiska monologer, en meme-fabrik – eller allt detta på en gång. Men idag, 25 år efter premiären av Star Wars: Episod I – Det mörka hotet, har allt förändrats. Prequels är inte bara okej – de älskas innerligt. Varför det? Vad har Disney-sequeltrilogin med det att göra? Är det nostalgins glasögon? Och hade det hänt utan alla memes? Vi undersöker!

En av de största kritikpunkterna mot prequels var att George Lucas gjorde dem själv. Det låter märkligt, men utifrån dåtidens perspektiv var det logiskt. Lucas var en levande legend. Han hade för sjutton skapat Star Wars! Med sitt företag Industrial Light & Magic revolutionerade han specialeffektsindustrin – två gånger! Med sitt legendariska merchandise-avtal köpte han sig nästan total konstnärlig frihet. Och dessutom var han djupt involverad i en annan popkulturklassiker: Indiana Jones. Så när George Lucas, femton år efter Episod VI – Jedins återkomst, satte sig ner igen, kunde han i princip göra vad han ville. Pengar var inget problem. Och vem skulle våga säga emot honom?

Många kritiker menade dock – kanske med rätta – att fler röster och mer ansvar hade gynnat projektet. Ändå är det just den här kreativa friheten som är en av anledningarna till att prequels idag får ett mycket varmare mottagande. Den kanske största kritiken mot Disneys sequel-trilogi är ju just bristen på en övergripande plan. Visst, J.J. Abrams sparkade igång Episod VII – The Force Awakens med stil, även om den låg väldigt nära Episod IV. Men Episod VIII – The Last Jedi tog en helt annan riktning (den diskussionen tar vi inte här), bara för att Abrams skulle vända skutan igen i Episod IX. Ett evigt pendlande som inte hjälpte filmerna alls.

Prequel-filmerna är raka motsatsen. Oavsett om man älskar eller hatar dem, så är de en enhet. De var genomtänkta från början till slut – innan inspelningen ens började. De byggde ut Star Wars-världen på ett imponerande sätt (förutom det där med midiklorianer …). De visade oss tiden före Imperiet. Och de berättade historien om en av de bästa filmskurkarna någonsin. Med andra ord: här hänger allt ihop. Och när vi ändå talar om kanon: prequel-trilogin har också byggts ut på ett fantastiskt sätt, särskilt genom den hyllade animerade serien The Clone Wars.

På tal om lyckat: Prequels har mycket mer att erbjuda än vad man på sin tid ville erkänna. Då tänker vi särskilt på Episode I: Det mörka hotet. För oss känns Episode I mest som klassisk Star Wars. Bland annat för att George Lucas här fortfarande använde fler praktiska effekter och modeller – i alla fall jämfört med Episode II och III. I den första bioversionen spelades Yoda till och med fortfarande av Frank Oz (men ersattes tyvärr senare med CGI)! Dessutom är Det mörka hotet den enda filmen som visar Jedins storhetstid i all sin prakt. Ingen annan Star Wars-film har fått vara så färgstark – särskilt inte uppföljarna.

För att inte tala om de två set pieces som vi alla kan enas om: Det fortfarande spektakulära podracet och det episka Duel of the Fates mellan Qui-Gon Jinn, Obi-Wan Kenobi och skurken med den bästa sminkningen någonsin – Darth Maul. Med John Williams i toppform och det legendariska avslöjandet av dubbelklingan. Medan ljussabelduellerna i originaltrilogin främst var känslomässiga, bjöd Det mörka hotet på perfekt koreograferad action som vi aldrig sett tidigare!

Men framför allt vilar prequel-filmerna på en briljant idé: den klassiska hjälteresan. Visst, vi har sett det tusen gånger. Been there, done that. Men här förvandlas hjälteresan till en skurkresa. Den visar oss hur den godhjärtade Anakin – trots att han växt upp i slaveri – blir galaxens största monster. Här ett ord om det påstått dåliga skådespeleriet: även om dialogen kanske inte är Oscarsmaterial, så är skådespelarna det! Ewan McGregor som Obi-Wan och Ian McDiarmid som Sheev Palpatine var absolut briljanta! Detsamma gäller Liam Neeson, som vi gärna hade sett mer av som Qui-Gon. Och att George Lucas lyckades få in Samuel L. Jackson på ett vettigt sätt i sitt universum – det är nästan en bedrift i sig!

En annan stor pluspoäng: Prequels förlitar sig, till skillnad från Disney-filmerna, knappt på nostalgi. Visst – händelserna i originaltrilogin har ju ännu inte ägt rum. Därför höll sig Lucas huvudsakligen till sex saker för att nå de gamla fansen: Anakin, Obi-Wan, Palpatine, R2-D2, C-3PO och Tatooine. Jämför det med tusen ”Nähä? Kände du igen det där? Kul referens till barndomen, va?”-ögonblick i sequel-trilogin.

Allt detta betyder inte att prequels-filmerna är perfekta. De har fått en hel del kritik – ibland helt rätt. Men alla invändningar är faktiskt inte berättigade, inte ens när det gäller Gunganen i rummet: Jar Jar Binks. Visst, karaktären hade man kanske inte behövt. Åtminstone inte i den omfattningen. Men man får ge filmskaparna att de lyssnade på fansen och drastiskt minskade Jar Jars skärmtid – från gunganiska 17 minuter i den första filmen till lite mer än två minuter i Star Wars: Episod II – Klonerna anfaller och nästan obefintliga 15 sekunder i Star Wars: Episod III – Mörkrets hämnd. Och ska man verkligen döma en hel trilogi på grund av totalt 20 minuter av en biroll? Och om ja – varför gör vi då inte det med Ewokerna i originaltrilogin?

Om filmerna är för politiska får var och en avgöra själv. Vi erkänner gärna att inledningstexten i Episod I inte direkt lockar: "Den galaktiska republiken skakas av oroligheter. Beskattningen av handelsvägar till avlägsna stjärnsystem är den utlösande faktorn." Gäsp! Men dessa politiska komplikationer ledde till att Anakin upptäcktes. Och de relativt små konflikterna, särskilt i jämförelse med Episod II och III, hade – tack vare fjärilseffekten – stora konsekvenser. Utan slaget om Naboo, iscensatt av dåvarande senator Palpatine, hade han aldrig blivit förbundskansler – eller sedermera kejsare.

Att prequels inte skulle ha några minnesvärda skurkar köper vi bara delvis. Greve Dooku och Darth Maul är i grunden intressanta figurer, men det var först The Clone Wars som verkligen utvecklade dem. En General Grievous, Nute Gunray eller Jango Fett däremot – tja, de var ungefär lika onödiga som (förlåt) Boba Fett i originaltrilogin. Eller Captain Phasma, General Hux och Knights of Ren i sequel-trilogin. Men det spelar mindre roll – prequels handlar ju ändå främst om Anakin Skywalker. Och just där hade kritikerna mest fel.

Förr hävdade många att Anakin var en gnällig tönt, men idag måste man erkänna: Hayden Christensens tolkning var precis det den skulle vara – en sann Skywalker! Som vi ju vet är mäktiga, men också extremt självömkande, känsliga och arroganta. Tänk bara på Luke, som under hela första delen av Ny hopp mest gnäller över hur orättvist livet är. Som tror att han är en bättre pilot än Han Solo, fast han nyss träffat honom. Som jämför Rebellalliansens viktigaste uppdrag med att skjuta Womp-råttor. Som predikar om Kraften efter att nyss ha hört talas om den. Allt detta stämmer även in på Anakin – som tycker att Obi-Wan håller honom tillbaka. Som kastar sig mot Dooku trots att hans mästare varnar honom. Som blir kränkt av att inte få titeln mästare, trots att han precis blivit den yngsta medlemmen i Jedi-rådet.

Anakin Skywalker – alias Darth Vader – är en av de mest komplexa och fascinerande karaktärerna i filmhistorien. Från slav till padawan, Jedi, make, far, Sith, maskin, monster och till slut hjälte. Först tack vare prequel-filmerna får vi hela bilden – den som både han och vi behöver.

Det ska också sägas att många fans av originaltrilogin ändrade sin åsikt om prequel-filmerna först när de blev besvikna på uppföljartrilogin. Ja, prequels var annorlunda jämfört med de gamla Star Wars-filmerna. Men åtminstone var de sammanhängande. Med Episode VII till IX var det plötsligt inte längre ett problem att George Lucas hade haft för mycket att säga till om – nu var problemet att han inte var inblandad alls!

Det leder oss till frågan: Kan även uppföljartrilogin få en liknande omvärdering som prequels? Vi tror inte det. Det har också att göra med utgångsläget. Mellan Episode VI och Episode I gick det hela 16 år. 16 år där Star Wars i princip var dött. Något som är svårt att föreställa sig idag, när Star Wars är ett medieimperium med nästan lika mycket makt som det Galaktiska Imperiet självt.

När fans ser tillbaka på Star Wars under 2000-talet fanns det bara prequels. (Ja, vi älskar också Jedi Knight och Thrawn-trilogin.) Därför är det prequels man minns. Om folk däremot om tio år blickar tillbaka på vår tid, så finns det förutom uppföljarfilmerna även spin-offs som Rogue One: A Star Wars Story, hyllade spel som Star Wars Jedi: Fallen Order, allt fler live action-serier som Ahsoka, mängder av serietidningar och mycket mer. När folk tänker tillbaka på dagens Star Wars kommer de förmodligen inte minnas The Force Awakens – utan The Mandalorian.